tiden går sakta just nu,pendlar mellan att känna mig preggo och ändå inte,fast ändå? Ena dagen helt ok,andra dagen katastrof. Som en jäkla jojo, men tröttheten är konstant. Har hört (
den frasen är förresten livsfarlig när man är förstagångs-Preggo) att endel blir sjukskrivna för att de är så trötta.
Jag har i mitt egna naiva jag trott att jag kan fortsätta som vanligt, men först nu inser jag att det är bara att dra ner på tempot, ändra kost och sömnvanor. Jag först. Jag är glad att jag orkar mig igenom en jobbdag i taget,sen finns inte så mycket energi kvar till nått annat. Vare sig jag vill eller inte,det går inte.
Samtidigt vet jag att det här kommer jag och Martin klara galant,för vi är det bästa teamet jag kan tänka mig.
Försöker i ärlighetens namn att inte lyssna på andra eller läsa så mycket tips och råd, då snurrar det bara i huvet och jag känner mig som en idiot som inte vet nånting. Jag kommer ta reda på allt under vägen och sen resten av livet ändå. Jag är inte otacksam,jag måste bara få hitta mitt sätt,och mitt och Martins sätt.
Där emot fick jag det bästa rådet av en supergullig nybliven 2-barnsmamma i helgen,och det rådet kommer jag och Martin garanterat genomföra. Bara för oss,bara vi två, innan vi blir 3 <3