Det jävliga i världen
Såg ett program på SVT igår kväll klockan 21.00. Det heter Deckarna tror jag och där får man följa ett gäng författare och förstå varför de skriver dom de gör och varför de "mördar"
Igår var det Denise Rudbergs program och hon berättade om sin uppväxt. Hur hon hade blivit psykiskt misshandlad i många år av sin uppväxt. Fått kastat i ansiktet fula ord och kallelser. Det var så oerhört starkt. Jag grät floder.
Jag älskar verkligen att höra om människors historia. Om deras förflutna och deras relationer. Möter jag folk som inte verkar varit med om några motgångar i livet,eller som åtminstonde vill upplevas som att de inte har några problem i världen blir de gärna ointressanta. Jag tror att vi alla förenas i det mörka i livet. I våra motgångar förenas vi och ser att vi alla är ganska lika. Jag berättar kanske inte för vem som helst hur min uppväxt var. Mest för att skydda mina kära och inte ge skuld till nån till hur allt blev och är. Men de som känner mig mest,in till hjärtat vet och det är en sånn enorm trygghet att man kan klä av sig så naken och inte känna sig ensam..
