Så dumt
En av dom saker jag brottats mest med i mitt huvud är att jag faktiskt blivit,eller ÄR mamma. Jag trodde nog någonstans att allt skulle vara som vanligt fast jag skulle ha Jacob. Men det är verkligen ett battle varje dag att få livet att gå ihop. Att vara sambo, käresta,vän,dotter,släkt eller bara att vara sig själv. Jag har alltid varit en sånn som tyckt om att ha mina stunder för mig själv. Nu är det toalettbesöken och stunden i duschen som är mina egna (om jag har tur)
Det som känns tyngst är alla vänner. Mina fina vänner. En liten skara men väldigt kär. Det tynger mig att vi inte hörs eller ses som förut längre. Det där spontana eller det där planerade,den där lunchen eller middagen eller det där glas vinet eller telefonsamtalet. Jag är så rädd att alla ska försvinna. För att jag inte hinner lägga tid på dom. För att det kommit in en ny person i mitt liv.
Det gör mig så ont i hjärtat.
Jag vet att mina nära och kära vet att lilla J är den jag prioriterar just nu och så kommer det vara. Det är hos mig dom dumma tankarna ligger. Så dumt.
Men jag lovar att ni finns hos mig hela dagarna. Och en dag när jag är redo ska jag kompensera för alla sms,telefonsamtal och möten jag missat. Älskar er alla.
