Vad vet man egentligen?
De senaste dagarna har jag hunnit ha ett känslomässigt sammanbrott,varit beredd att ge upp och kännt att vad är meningen? Det är lätt att hamna i ett hörn tillslut. Känna sig ensam,utlämnad,se allt i svart och känna att det bara är att ge upp drömmen och krypa till korset.
Tur att jag har en klok sambo och en fantastisk bästa vän som vet vad jag behöver höra. Jag kommer hamna där igen. Men jag vet att de jag har runt mig drar upp mig till ytan,och mer där till när jag behöver dom.
Tog tag i mina andra hjärnspöken. Ordnade en date idag och det kändes himla bra! Det här kommer bli så bra. Jag känner det. Jag kände det redan då och känner det nu med.
Redo för barnvagnspromenad!
